B-Josefine

Har precis haft ett förtroligt samtal öga mot öga med Lilla-H. Hon den där fröken har en del poäng i sina resonemang, Lilla-H kan stolt beteckna sej som en av mina förebilder och inspirationskällor. Inte för att dränka henne i klyschor och lovord nu, men hon är en sådan person ni vet som bara ÄR som man bara vill VARA. Nu är hon antagligen dränkt...

Okej, själva poängen är i princip att vi pratade om att känna sej allmänt B. Som sagt om allt rullar på dock lite tjärvt. Du har G i snitt, det växer mossa på gymkortet, din viktkurva pekar stadigt uppåt, pojkarna står inte i kö direkt, fnas är det ordet som beskriver din hy. Trots detta känner du inget behov av förändring, du är inte nöjd för fem öre men inte så pass missnöjd att du rycker upp dej. Ditt "problem" är bristen på: motivation, engagemang och fire överhuvudtaget. Du står och trampar i mellanmjölkens förlovade land och sjunker långsamt. Då borde ångesten träda in, men vem fan pallar ångest? Vem fan pallar? Inte jag i vilket fall, jag tar det som det kommer om det nu kommer?

XOXO