En magsmärta du inte kan bota genom att fjärta.

Jag ligger i fosterställning på Sarahs säng och snyftar. Varför jag inte är inne i mitt och Madelenes rum är av den enkla förklaring att jag helt enkelt inte kommer fram över alla högar av kläder. Snyftningarna beror på att min mage håller på att lämna jordelivet, det är sant det känns som den ser ljuset i tunneln. För att råda bot på detta ska jag ta ett par ipren, det hjälper säkert inte mot smärtan men mitt hypokondriska psyke är ganska så naivt. Jag är så sjukt krank och svag just nu, kan ingen bara hålla mej i handen och fråga om jag är hemskt sjuk?

Josefine

smärtans aniskte?